Tro inte på allt du ser…

Tro inte på allt du ser...

I flera dagar har jag gått omkring med en känsla av Wiieee och Tjolahopp! i kroppen. Den kan närmast liknas vid känslan som när du varit riktigt förälskad eller nått ett mål som du velat uppnå eller…. eller vad som helst när du känner dig som en vinnare!
En vinnare… Jamen kanske är det just det jag är?!? Ödmjukt och tacksamt tittar jag på min vardag sådär lite från utsidan. Tänk vad jag har det bra! Med allt egentligen!
Allt?!? tänker du kanske nu? Är den där Pia riktigt klok egentligen?

Jomen faktiskt så tycker att jag det är just det jag är, klok på ett sätt som jag önskar fler skulle få uppleva. Åtminstone våga prova och se vad som händer med DIN tillvaro….
Vad har jag då gjort?
Jo, jag har i flera år tränat och övat på att sätta gränser när det gäller mig själv, mitt liv, min tid och vad jag vill. ÄNTLIGEN börjar det ge resultat! Det har inte varit enkelt och ibland händer det att jag trillar dit men för det mesta går det bra i alla fall.
Det häftiga i detta har varit att ju mer jag har koll på vad jag vill, tycker och känner lugn inom mig, ju roligare har vardagen blivit och ju mindre har pressen, stressen och känslan av att jaga och vara jagad blivit. Jag har också blivit än mer (ja det är möjligt) genuint nyfiken på människor jag möter om hur deras insida EGENTLIGEN ser ut eftersom jag är så blind och svårimponerad när det gäller materiella saker, märkeskläder, flashiga hus o s v. Nu sa jag inte att det är något fel på nyss nämnda saker, inte om du har det för att du själv vill och har valt det. men om du har det för att grannen har det eller “alla andra” har det så kan det vara läge att tänka efter en gång till.

Vad jag menar är att eftersom vi ändå aldrig kan få allt så kanske det är dags att mer titta på det vi faktiskt redan har runt omkring oss. Att uppskatta, glädjas och vara glada för det som så lätt tar för givet.

Egoist? Javisst!

Så nu tar jag denna härliga Tjolahopp-känslan, går ut med hunden på kvällsrundan i mörkret för att sedan gå och lägga mig med ett leende. Träffas vi imorgon IRL och du ser mig gå omkring med ett fånleende så vet du att det är Tjolahopp-et jag har kvar inom mig. För jag kan ju inte gå omkring och studsa och hoppa som ett litet barn skulle göra… eller kan jag det? Vi får väl se 😉

Advertisements