“Jag är en MED-människa som gör NÅGOT istället för INGET.”

FB-flödet fylls mer och mer med inlägg om “varför ingen bryr sig om hemlösa i Sverige”, “varför reagerar ingen på barnen som svälter i Afrika” med flera. Ni fattar.
Å ena sidan är det skillnad på AKUT, KRIS och KATASTROF.
Å andra sidan, varför måste det ena utesluta det andra?

Sedan 1999 har jag varit fadder för ett barn genom PLAN. De ser till att mitt månadsbidrag kommer till störst nytta och det har inneburit fyra olika hörn av världen under dessa år. Där är utbildning och hjälp på plats det vanligaste arbetssättet. För några år sedan fick vi som hade fadderbarn i Sudan veta att hjälpen inte nådde fram pga översvämningar och att våra pengar lades på hög i väntan på att området blev tillgängligt för PLAN:s fortsatta arbete. Pengarna skulle gå till de saker som behövdes först t ex filtar, tält, vatten osv. Med andra ord, situationen hade förändrats och då förändrades även handlingsplanen till att passa med verkligheten.
Vattnet sjönk undan, katastrofläget upphörde och det blev vardag igen. PLAN:s arbete återgick till normala rutiner och mina pengar har hela tiden gjort nytta där de behövts mest. Mina och ALLA ANDRA som är månadsgivare. Många bäckar små…

Att stötta PLAN utesluter inte att jag varje år ger tid- och penga-bidrag tillMusikhjälpen som punktmarkerar och lyfter olika ämnen varje år, t ex Din musik stoppar malaria (-09), barnen i slummen har rätt till rent vatten (-12) och Hjälp oss stoppa spridningen av HIV (-14). Detta är också frågor som är viktiga för världen och ger mig en möjlighet att bidra lite grann i ett större sammanhang.

Fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller inte reagerar på det som händer i Syrien! Den massinformation som väller in över oss i alla medier behövs för att vi ska vakna och faktiskt göra “något”. Om det sen är att samla in pengar i just detta nu genom ‪#‎jagdelar‬, göra som den föräldrarlediga mamman som Sveriges Radio P4 Radio Malmöhusintervjuade där hon igår tillbringade dagen med att köra familjer från Malmö Central till Best Westen-hotellet på Jägersro eller att öppna sitt hem och låta flyktingar bo hemma hos sig – vad spelar det för roll? Det viktigaste är att inte VARA PASSIV!!!
Passiviteten är den värsta, farligaste och mest avskyvärda formen av att vara MOT-männsika istället för MED-männsika!!!

“Jag är en MED-människa som gör NÅGOT istället för INGET.”

Vem är du?

Pia 150909 kl 14:35

Jag stödjer #scouterstöttar

Advertisements

World Scout Jamboree´n 2011 lever kvar för alltid i mitt hjärta.

Nu är World Scout Jamboree 2015 i Japan officiellt invigt och igång, ca 34 000 scouter från ca 150 länder, där deltagarna är i åldern 14-17 år.

Det starkaste minnena jag bär med mig från Jamoboreen i Sverige 2011 är alla de gånger jag med egna ögon fick se den nyfikenhet som fanns mellan ungdomarna, den öppenhet för att lära känna varandra och de fantasifulla sätt att kommunicera med varande när inte ord räckte till…

Buskapet då är lika enkelt som aktuellt idag:
“If there is a change in me, than the world is changing too”…

“It´s unbelievable – here I am…”

En vän som jag lärde känna i början av mitt företagande, sa för ett tag sedan till mig att jag skulle sluta säga att jag har/har haft tur. Tur har inte tagit mig dit jag är idag utan det är hårt arbete, envishet och en orubblig tro på det jag gör.
Med lite perspektiv på det hela – två, fem och tio år bakåt i livet så har han ju faktiskt rätt. Men detta är ju mitt liv och min vardag, jag är väl lite hemmablind så därför krävs det att någon annan “upplyser” mig
Personligen blir jag enormt inspirerad och motiverad av att fortsätta på den inslagna vägen av t ex en annan vän, som jag bokstavligt talat, känt hela mitt liv, igår på dagen för 11 år sedan påbörjade sin resa ur sitt spelberoende och var han är idag.
Livet är inget som fixas på en kafferast – livet är något som pågår varje dag och som Ronja Rövardotter säger “Livet är något man ska rädd om”

…och därför ger jag mig nu även in i #blogg100 – för livet är här och nu och jag kommer ändå dö nyfiken….

“My head´s under water but I´m breathing fine”

Tänk smart, tänk stort, tänk utanför boxen, tänk på vad andra ska tycka, tänk på någon annan än dig själv, tänk inte alls, tänk om… Tänk om inte om hade varit… Jag ger upp. Jag slutar tänka överhuvud taget och lyssnar till mitt hjärta istället och ska jag rådfråga någon så är det magen. Min magkänsla brukar jag kunna lita på och när den har haft mindre rätt (jag vägrar se det som fel, kalla det omväg istället) så brukar det finnas en mening med det också om än det kan dröja innan meningen blir tydlig.

Musik har en stor plats i mitt liv. Glädje, sorg, pepp, tröst, hopp, uppgivenhet, inspiration, minnen och så vidare. Jag skulle utan större ansträngning kunna göra “Här är mitt liv” som en lista på Spotify eller liknande och det skulle bli stor variation på musikstil och artister, det är en sak som är säkert. Allt från stora hits till sånt som man kan undra var det kom ifrån från första början och en hel del av musiken är gjort innan jag ens var född.

Senaste tiden har har låten “All of me” med John Legend spelats flitigt på verkligen ALLA radiostationer som min bilradio kan ta in, inklusive dansk och tysk radio… Det är en vacker kärlekslåt och en fin video som gjorts men det är en enda strof som min hjärna nynnar på nästan dygnet runt.

“my head´s under water but I´m breathing fine”

Något av det värsta jag vet är att ha huvudet under vatten på riktigt och så har det varit sedan jag var barn. När filmen “Titanic” gick på bio för många år sedan sedan drunknade jag så många gånger att mina kompisar som satt på varsin sida om mig, flera gånger fick säga till mig att andas under tiden som båten förliste på bioduken. Och ändå så har jag kommit på varför jag inte kan släppa denna strof… Det handlar inte om det fysika vattnet utan för mig har låten kommit under en period i mitt liv när det är mycket som sker och händer, både i mitt liv men också med människor runt omkring mig. I detta uppkopplade tidevarv som vi lever i har jag dessutom kommit till insikt med att jag får veta mycket mer än vad jag faktiskt VILL veta men också hur viktigt det är att jag väljer hur jag ska förhålla mig till all denna information av varierande värde, för mig. På samma gång som människor runt om kring mig “inte har tid” till någonting alls längre verkar det som. Klart vi har tid! 24 timmar om dygnet allihopa – men det är hur vi förhåller oss till tiden och vad vi väljer att göra med den som är skillnaden på huruvida vi upplever tidsbrist eller inte.

Så vad har det med vattnet att göra? Jo, tidigare idag satt jag i över en halvtimme i en bubbelpool på ett badpalats i södra Danmark. Jag var här med familjen för några år sedan och då var en ingen höjdarupplevelse att vara i badhuset. Jag upplevde mest stress, skrik och tjat på barn runt omkring mig, familjer som inte hade den där drömsemestern som reklamen vill ge sken av och jag lät mig dras in i omgivningens kaos utan större insikt om att det var mig det handlade om. Min bristande kunskap och insikt om hur jag själv fungerar gjorde att detta kunde ske. Att kunna sitta i en bubbelpool och vara avslappnad och koppla av var en utopi. Idag, i samma pool men med ett par års erfarenhet av övning och väl valda verktyg som funkar för mig, kom jag på mig själv att vara just avkopplad och avslappnad. Jag bara flöt omkring och njöt nära nog en timme (ja för det bubblar i 10 minuter, avstängt i 10 minuter, bubblar i 10 minuter osv) och det var minst tre omgångar bubbel innan mina barn kom och sa att de ville gå till stugan för att äta lunch. Omgivningen var sig ganska lik med stök, tjafs och familjer som var mer eller mindre sams men det var inne i mig den stora skillnaden hade hänt. Leendet på mina läppar när jag insåg detta och skrattet som for över mina läppar bjuder jag mina medbadare på, några log till och med tillbaka.

Det är nog mitt inre lugn som är den stora skillnaden och det är samma lugn som gör att jag tycker det är en fantastisk blandning att kunna röra mig mer eller mindre gränslöst mellan familj, företag, hobbies, ideella uppdrag, bisyssla, hemmet, vänner och så vidare. Visst, jag kan i trötta stunder tycka att det är svårt att hålla näsan över vattenytan men trots det tillåter mig inte att ätas upp av “allt det där” runt omkring mig som faktiskt är mitt liv. När jag tar ett kliv tillbaka och ser mig själv på lite håll och lite från ovan är jag faktiskt nöjd med vad jag ser, men tro inte för ett ögonblick att jag nöjer mig! Att vara nöjd och nöja sig är inte samma sak men jag tycker överlag att den jakt och stress på vad det nu är vi jagar, inte på långa vägar uppmanar och uppmuntrar oss att vara just nöjda med oss själva, det vi har eller det vi gjort.

Så här är jag nu, en kväll i oktober 2014, i en stuga i södra Danmark och känner mig otroligt nöjd. Nöjd med att ha kunnat sitta i en bubbelpool en lång stund och bara vara och som faktiskt hjälpte mig hitta tillbaka till en del av bubblet inom mig. Det är ju så gött att leva och det går så bra att andas, även när huvudet är under vattnet… ett tag… sen måste man upp till ytan och andas in ny luft…

Andas in… Andas ut… upprepa…

“my head´s under water but I´m breathing fine” ❤

Kom ihåg att du är den viktigaste personen i ditt liv och om inte du tar hand om dig, vem ska då göra det?

VI gjorde det! VI nådde målet!

hope-logo
V
I tillsammans på Lundaföreningens Friskis&Svettis-anläggning i lördags nådde målet att samla in mer än 100 000 kr i årets upplaga av Spin of Hope! Det är ren lycka och oerhörd stolthet jag känner över att få vara en del av detta.Som grädde på moset så nåddes även målet på riksnivå – att samla in mer än tre miljoner kronor så vi är många som gläds över detta. Många ben trampade på spinningcyklar, IndoorWalking-maskiner och (kanske enbart hos oss?) även ett löpband som olika funktionärer från utomhusverksamheten höll igång alla 12 timmarna som eventet pågick.

“Mitt” lag heter Dumma Pricken och vi kör till minne av Matilda Färemo som var klasskompis till min dotter innan hon förlorade kampen mot hjärntumörerna midsommarafton 2009. Det är inte rättvist när ett barn ska dö vid så unga år och det är otroligt sorgligt och frustrerande att stå bredvid och se denna sprudlande, energiska socialterrorist (föräldrarnas ord, stämmer!) till tjej tyna bort och inte kunna göra någonting åt det….

Vi får aldrig tillbaka Matilda men tack vare Spin of Hope kan vi faktiskt GÖRA något åt denna saknad, maktlöshet och frustration. Vi kan bidra med ekonomiska medel till att de som är bäst på att forska, behandla och ,i många fall, bota olika former av cancer så att fler barn får växa upp, fler familjer slipper förlusten av ett barn i sjukdomen och fler klasser har kvar sina elever på hösten när skolan börjar.

Idag är det måndag och en ny vecka ligger framför oss. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på lördagen och när jag ska resa mig från stolen blir jag även påmind fysiskt. Det är ryggen som inte är helt samarbetsvillig efter att jag har kört spinningcykel tre timmar i två etapper. Men det gör inget. Det går över. Men minnet av Matilda och att vi nådde målet – DET lever vidare………

 

Kan man bli sjuk av brist på kramar?

Att fylla 40 har haft definitivt haft sina fördelar. En av dem pågår just nu. Jag är på träningsresa på Fuerteventura med ett gäng andra män, kvinnor, svenskar, norskor, vältränade, vardagsmotionerande, 20+, 80- människor som har det gemensamt att vi alla gillar att röra på oss. Tre pass om dagen om man vill och lägg sedan till hotellets egna träningsmöjligheter om så önskas. Själv så har jag fastnat för spinningpasset för nybörjare som infaller varje dag klockan tre på eftermiddagen och då leder Laura oss genom 45 minuters svettig cykling i solen och får oss att flytta den ena personliga gränsen efter den andra på löpande band.  Sen att vi får kondition och solbränna på köpet är en bonus. Idag är det dag 6 för min del och det mesta är toppen här på Magic Life, hotell Imperial.

Rummet, maten, solen, poolen, stranden, träningen, sömnen, kul medresenärer… Det finns liksom allt man kan önska sig. I mitt fall har jag tränat, ätit, solat och sovit. I stora drag. Om två dagar är det hemfärd och det ska bli gott att få pussa och krama på familjen igen.

Kramar ja…. Där har vi det! Tror jag?!?… De som känner mig vet att jag är en person som tycker om kroppskontakt och framför allt gillar jag att kramas. Om det är ömsesidigt det vill säga. Sedan jag sa hejdå till min man på Sturup för sex dagar sedan har jag inte kramats en enda gång!  Det känns som att något fattas. Jag fattas kramar! Det är flera trevliga personer med på resan här och vi har både skrattat, svurit, peppat, löst världsproblem osv. tillsammans, men kramats… Nä, inte jag i alla fall. Hmmm….

Att kramas är ett av mina grundläggande behov! Jag fattas något! Eftersom det inte är mat, sömn, träning, sol eller liknande så måste det vara min familj och KRAMAR! Jag har inte så värst mycket hemlängtan utan det är nog kramsaknad. Kan man bli sjuk av brist på kramar? Det är ju bevisat att man kan bli sjuk av brist på fysisk kroppskontakt och eftersom kramar är fysiska så borde man ju kunna bli det. Sjuk av brist på kramar alltså.

Om mindre än 48 timmar är jag hemma i Sverige igen och har pussat och kramat massor på maken och barnen. Med risk för att det inte räcker (jag har ju en hel vecka att ta igen) så om vi träffas i veckan som kommer och jag är ovanligt kramig och närgången, så vet du som läst detta, att jag fattas en hel veckas kramande och du är härmed varnad…

KRAM på dig och jag önskar dig en fortsatt skön helg. Det ska jag ha, dock utan kramar 😦

Tro inte på allt du ser…

Tro inte på allt du ser...

I flera dagar har jag gått omkring med en känsla av Wiieee och Tjolahopp! i kroppen. Den kan närmast liknas vid känslan som när du varit riktigt förälskad eller nått ett mål som du velat uppnå eller…. eller vad som helst när du känner dig som en vinnare!
En vinnare… Jamen kanske är det just det jag är?!? Ödmjukt och tacksamt tittar jag på min vardag sådär lite från utsidan. Tänk vad jag har det bra! Med allt egentligen!
Allt?!? tänker du kanske nu? Är den där Pia riktigt klok egentligen?

Jomen faktiskt så tycker att jag det är just det jag är, klok på ett sätt som jag önskar fler skulle få uppleva. Åtminstone våga prova och se vad som händer med DIN tillvaro….
Vad har jag då gjort?
Jo, jag har i flera år tränat och övat på att sätta gränser när det gäller mig själv, mitt liv, min tid och vad jag vill. ÄNTLIGEN börjar det ge resultat! Det har inte varit enkelt och ibland händer det att jag trillar dit men för det mesta går det bra i alla fall.
Det häftiga i detta har varit att ju mer jag har koll på vad jag vill, tycker och känner lugn inom mig, ju roligare har vardagen blivit och ju mindre har pressen, stressen och känslan av att jaga och vara jagad blivit. Jag har också blivit än mer (ja det är möjligt) genuint nyfiken på människor jag möter om hur deras insida EGENTLIGEN ser ut eftersom jag är så blind och svårimponerad när det gäller materiella saker, märkeskläder, flashiga hus o s v. Nu sa jag inte att det är något fel på nyss nämnda saker, inte om du har det för att du själv vill och har valt det. men om du har det för att grannen har det eller “alla andra” har det så kan det vara läge att tänka efter en gång till.

Vad jag menar är att eftersom vi ändå aldrig kan få allt så kanske det är dags att mer titta på det vi faktiskt redan har runt omkring oss. Att uppskatta, glädjas och vara glada för det som så lätt tar för givet.

Egoist? Javisst!

Så nu tar jag denna härliga Tjolahopp-känslan, går ut med hunden på kvällsrundan i mörkret för att sedan gå och lägga mig med ett leende. Träffas vi imorgon IRL och du ser mig gå omkring med ett fånleende så vet du att det är Tjolahopp-et jag har kvar inom mig. För jag kan ju inte gå omkring och studsa och hoppa som ett litet barn skulle göra… eller kan jag det? Vi får väl se 😉