VI gjorde det! VI nådde målet!

hope-logo
V
I tillsammans på Lundaföreningens Friskis&Svettis-anläggning i lördags nådde målet att samla in mer än 100 000 kr i årets upplaga av Spin of Hope! Det är ren lycka och oerhörd stolthet jag känner över att få vara en del av detta.Som grädde på moset så nåddes även målet på riksnivå – att samla in mer än tre miljoner kronor så vi är många som gläds över detta. Många ben trampade på spinningcyklar, IndoorWalking-maskiner och (kanske enbart hos oss?) även ett löpband som olika funktionärer från utomhusverksamheten höll igång alla 12 timmarna som eventet pågick.

“Mitt” lag heter Dumma Pricken och vi kör till minne av Matilda Färemo som var klasskompis till min dotter innan hon förlorade kampen mot hjärntumörerna midsommarafton 2009. Det är inte rättvist när ett barn ska dö vid så unga år och det är otroligt sorgligt och frustrerande att stå bredvid och se denna sprudlande, energiska socialterrorist (föräldrarnas ord, stämmer!) till tjej tyna bort och inte kunna göra någonting åt det….

Vi får aldrig tillbaka Matilda men tack vare Spin of Hope kan vi faktiskt GÖRA något åt denna saknad, maktlöshet och frustration. Vi kan bidra med ekonomiska medel till att de som är bäst på att forska, behandla och ,i många fall, bota olika former av cancer så att fler barn får växa upp, fler familjer slipper förlusten av ett barn i sjukdomen och fler klasser har kvar sina elever på hösten när skolan börjar.

Idag är det måndag och en ny vecka ligger framför oss. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på lördagen och när jag ska resa mig från stolen blir jag även påmind fysiskt. Det är ryggen som inte är helt samarbetsvillig efter att jag har kört spinningcykel tre timmar i två etapper. Men det gör inget. Det går över. Men minnet av Matilda och att vi nådde målet – DET lever vidare………

 

Kan man bli sjuk av brist på kramar?

Att fylla 40 har haft definitivt haft sina fördelar. En av dem pågår just nu. Jag är på träningsresa på Fuerteventura med ett gäng andra män, kvinnor, svenskar, norskor, vältränade, vardagsmotionerande, 20+, 80- människor som har det gemensamt att vi alla gillar att röra på oss. Tre pass om dagen om man vill och lägg sedan till hotellets egna träningsmöjligheter om så önskas. Själv så har jag fastnat för spinningpasset för nybörjare som infaller varje dag klockan tre på eftermiddagen och då leder Laura oss genom 45 minuters svettig cykling i solen och får oss att flytta den ena personliga gränsen efter den andra på löpande band.  Sen att vi får kondition och solbränna på köpet är en bonus. Idag är det dag 6 för min del och det mesta är toppen här på Magic Life, hotell Imperial.

Rummet, maten, solen, poolen, stranden, träningen, sömnen, kul medresenärer… Det finns liksom allt man kan önska sig. I mitt fall har jag tränat, ätit, solat och sovit. I stora drag. Om två dagar är det hemfärd och det ska bli gott att få pussa och krama på familjen igen.

Kramar ja…. Där har vi det! Tror jag?!?… De som känner mig vet att jag är en person som tycker om kroppskontakt och framför allt gillar jag att kramas. Om det är ömsesidigt det vill säga. Sedan jag sa hejdå till min man på Sturup för sex dagar sedan har jag inte kramats en enda gång!  Det känns som att något fattas. Jag fattas kramar! Det är flera trevliga personer med på resan här och vi har både skrattat, svurit, peppat, löst världsproblem osv. tillsammans, men kramats… Nä, inte jag i alla fall. Hmmm….

Att kramas är ett av mina grundläggande behov! Jag fattas något! Eftersom det inte är mat, sömn, träning, sol eller liknande så måste det vara min familj och KRAMAR! Jag har inte så värst mycket hemlängtan utan det är nog kramsaknad. Kan man bli sjuk av brist på kramar? Det är ju bevisat att man kan bli sjuk av brist på fysisk kroppskontakt och eftersom kramar är fysiska så borde man ju kunna bli det. Sjuk av brist på kramar alltså.

Om mindre än 48 timmar är jag hemma i Sverige igen och har pussat och kramat massor på maken och barnen. Med risk för att det inte räcker (jag har ju en hel vecka att ta igen) så om vi träffas i veckan som kommer och jag är ovanligt kramig och närgången, så vet du som läst detta, att jag fattas en hel veckas kramande och du är härmed varnad…

KRAM på dig och jag önskar dig en fortsatt skön helg. Det ska jag ha, dock utan kramar 😦

Tro inte på allt du ser…

Tro inte på allt du ser...

I flera dagar har jag gått omkring med en känsla av Wiieee och Tjolahopp! i kroppen. Den kan närmast liknas vid känslan som när du varit riktigt förälskad eller nått ett mål som du velat uppnå eller…. eller vad som helst när du känner dig som en vinnare!
En vinnare… Jamen kanske är det just det jag är?!? Ödmjukt och tacksamt tittar jag på min vardag sådär lite från utsidan. Tänk vad jag har det bra! Med allt egentligen!
Allt?!? tänker du kanske nu? Är den där Pia riktigt klok egentligen?

Jomen faktiskt så tycker att jag det är just det jag är, klok på ett sätt som jag önskar fler skulle få uppleva. Åtminstone våga prova och se vad som händer med DIN tillvaro….
Vad har jag då gjort?
Jo, jag har i flera år tränat och övat på att sätta gränser när det gäller mig själv, mitt liv, min tid och vad jag vill. ÄNTLIGEN börjar det ge resultat! Det har inte varit enkelt och ibland händer det att jag trillar dit men för det mesta går det bra i alla fall.
Det häftiga i detta har varit att ju mer jag har koll på vad jag vill, tycker och känner lugn inom mig, ju roligare har vardagen blivit och ju mindre har pressen, stressen och känslan av att jaga och vara jagad blivit. Jag har också blivit än mer (ja det är möjligt) genuint nyfiken på människor jag möter om hur deras insida EGENTLIGEN ser ut eftersom jag är så blind och svårimponerad när det gäller materiella saker, märkeskläder, flashiga hus o s v. Nu sa jag inte att det är något fel på nyss nämnda saker, inte om du har det för att du själv vill och har valt det. men om du har det för att grannen har det eller “alla andra” har det så kan det vara läge att tänka efter en gång till.

Vad jag menar är att eftersom vi ändå aldrig kan få allt så kanske det är dags att mer titta på det vi faktiskt redan har runt omkring oss. Att uppskatta, glädjas och vara glada för det som så lätt tar för givet.

Egoist? Javisst!

Så nu tar jag denna härliga Tjolahopp-känslan, går ut med hunden på kvällsrundan i mörkret för att sedan gå och lägga mig med ett leende. Träffas vi imorgon IRL och du ser mig gå omkring med ett fånleende så vet du att det är Tjolahopp-et jag har kvar inom mig. För jag kan ju inte gå omkring och studsa och hoppa som ett litet barn skulle göra… eller kan jag det? Vi får väl se 😉